Ur Pehr Kalms Västgöra och bohuslänska resa

Ur Pehr Kalms Västgöta och bohuslänska resa. Förrättad år 1742. Nytryck Stockholm 1960

(om Slottet)

...

"Hornborgs slott. Vi togo vår hamn strax nedanför berget och gingo in uti fiskarstugorna, som där voro att få med oss någon karl, som visste berätta oss beskaffenheten av detta slott eller som törhända snarare endast varit en skans. Vi klängde oss upp på berget på södra sidan emellan en stor rämna eller klåva, som gick dit upp. Orten var sådan: själva berget, som detta så kallade Hornborgs slott varit uppå, ligger tätt vid sjön och är mot sjösidan helt brant, så att det står som en vägg uti sjön. Det är ock mycket högt och till peripherien nästan runt; uppå berget äro på alla sidor uppkastade jord- eller mullvallar till 1 ½ famns höjd samt tämmeligen tjocka, enkannerligen äro de högsta och tjockaste mullvallar mot landssidan. Tecken till gamla murar kunde jag alldeles intet bliva här varse; törhända att de blivit helt och hållet övertäckte med mull. Inom desse mullvallar är mest skarpa och släta berget, undantagandes att på norra sidan, som ligger mot landssidan, är någon mullgrund, som tvivelsutan rasat ned från vallarna. Inom vallarna och nästan mitt på berget har en brunn varit, nämligen uti en djup göl i hårda berget men nu med stenar mest igenkastad. Jag tog en stång och frestade huru djupt jag kunde få den ned, och fann att den på sidorna av brunnen gick ned till en god famn, då hårda hälleberget tog emot, dock lärer den ännu varit något djupare, emedan en myckenhet med stenar lågo däri. Men en fiskare, som bodde strax nedanför berget, tog något rundare till än jag, ty han berättade, att en man från Norge kommit dit och tagit av dem ett dörjerep, som var inemot 100de famnar långt, det han släppt ned uti brunnen men skall aldrig kunnat räcka någon botten. Därpå skall han ännu fäst 2ne långa stänger vid dörjerepet, men detta oaktat skall han ändå ej hava fått någon botten; därföre tro gemene man, att denne brunnen skall vara bottenlös. Omkring och över brunnen var nu med starr och vass beväxt samt något av Trifolium aquaticum, vilket nu stod som bäst i blomma, emedan solsidan skymdes av berget. Då en gick på detta gräset gungade det likasom en gått på en mosse.
 
På norra sidan om denne skans in mot ett litet styckeskott låg ett annat berg, som var mycket högre än detta. Jag frågade av bonden, som bodde därvid, vad han visste att berätta om detsamma. Han svarade: De svenske hade inne denne skansen, och då den danske kom, lade han sig först på ett berg, som ligger på SSO. sidan om skansen och begynte därifrån beskjuta densamma men uträttade föga; därpå gick en käring som trott sig tillförene lidit någon orätt av den svenska kommendanten på detta så kallade Hornborgs slott till de danske och sade: Vad fanen liggen 1 här och skjuten? Härifrån kunnen 1 aldrig få in skansen, om 1 än lågen här tills mossan växte eder på huvudet. Nej, gån och läggen er på det där berget där borta, och då skolen 1 snart få in skansen, varvid hon skall vist dem då det höga berget norr om skansen, varom tillförene är nämnt och nu kallas Norrmanna berg. De danske skola ännu legat kvar 2 dagar, men som de sågo, att de ingenting uträttade, lydde de käringens råd och lade sig på det höga berget, varifrån de skolat begynt beskjuta skansen med den lycka, att de fingo den in på tredje dagen. De svenske ville icke giva sig utan skolat fäktat desperat så länge, tills ej mer än en enda man var kvar, vilken lindat sig uti ett bolster och kastat sig ned från berget i sjön samt sålunda kommit över sundet och undan. På NO. sidan nedanför berget syntes åtskilliga högar, som menas vara gravar, där de å ömse sidor slagne begravdes. Vägen, där man gått upp till skan-sen, har ock varit på samma sida. Fiskargårdarna som ligga där nedanför, kallas ännu i dag Slottet."