Ur Pehr Kalms Västgöta och bohuslänska resa

Ur Pehr Kalms Västgöta och bohuslänska resa. Förrättad år 1742. Nytryck Stockholm 1960

(Om Rabbalshede)

D. 17. juli

_ _ _

Jag skyndade sedan med resan från Kvistrum till Svarteborg, därifrån till Rabbalshede och sedan till Hede uti Tanums socken.

Skog fanns vid hela denna vägen nästan ingen på något ställe, utan bergen voro helt skallote, endast några små enbuskar stodo här och där.

Vägen gick mest hela denne dagen ej annat än upp för backa och ned för backa, dock var vägen tämmelig slät och bra. På hela denne orten såg man ej annat än nu höga, skallota och branta berg, dock att i bergväggarna ur springorna växte understundom lövträd som björk, asp, ask, rönn etc. nu åter djupa dälder: uti desse dälder lågo härliga åkrar och ängar, och på det djupaste stället gick mestendels någon liten bäck eller å.

Åkrarna voro mest besådde med korn och havra, understundom såg man något vete- eller rågstycke, dock var det senare mycket rart.

Hund hade gästgivaren i Rabbalshede, som helt allena gick vall med boskapen. När getterna om middagen kommo hem, så gjorde han dem följe, när de åter gingo bort, så följde han med; hände sig att någon främmande boskap kom till dem han gick vall med, då jagade han den bort. Om aftonen körde han boskapen hem och lät ingen skolka undan eller lämnas efter. Gick boskapen när vid landsvägen och någon for dem förbi, rusade hunden häftigt på den resande, i synnerhet om man föste undan någon av boskapen som gick på landsvägen, men så snart man kommit igenom och förbi boskapen, skällde hunden sedan icke det ringaste.

Revormar, som sätta sig i ansiktet eller annorstäds på kroppen, berättades sålunda helt visst kunna fördrivas: man tager örvax, stryker med detsamma runt omkring revormen, då han sades icke kunna komma längre utan torkas bort.