Ur Pehr Kalms Västgöta och bohuslänska resa

Ur Pehr Kalms Västgöta och bohuslänska resa. Förrättad år 1742. Nytryck Stockholm 1960

(Om Hamburgsund)

D. 21. augusti

"Resan skedde om morgonen till de ytterst vid havskanten belägne holmar jämte åtskilliga andra, men fann ändå ingenting rart. Ligustrum. Linn. Fl. Suec. 4 sågs på åtskillige holmar i ganska stor myckenhet. Strandkål (570) och havsärter stodo här och där vid stränder i klappuren.

Renmossa (Lichen Linn. Fl. Suec. 980) växte nog på alla holmar. Karlen som rodde mig, sade att de pläga giva densamma om vintern åt kor, sedan de först blött den i drank, som då skola gärna äta densamma.

Hällebergen hade somligstäds uti sig ränder bestående av en snövit kvarts blandad med vit spat.

Sedan den oförmodeligen uppväxte häftige stormen, som kom från stora och vilda havet, så när vid de ytterst i havskanten belägne klippor störtat oss och vår lilla båt i kvav, ankommo vi något efter middagen glade till Homborgsund.
Hummertina av ett säirdeles slag sågs här. Själva hummertinan var gjord av tjocka pärtor eller av sådana spjälor, som brukas till katsor. Vid bägge ändarne och även mittpå var inuti tinan tunnband, varpå pärtorna eller stickorna voro lagde och med små vidjor vid och på tunnbanden fastbundne, på det de skulle sitt stadigt och jämnt. Inuti vid bägge ändarna, där hummern skulle gå in, var gjord av not som ingången uti en ryssja, agnet var fäst på en tråd mitt uti. Mitt på vore desse tinor tjockare och bukigare.

Musselskal fann jag uti stor myckenhet ligga på en fiskares åker. Jag frågade om han plägade göda åkern därmed samt vad nytta de gjorde. Han svarade, att han brukade det även på åkern och att det gör god nytta på våta ställen, emedan det torkar och bränner. Skalen voro icke mycket sönderslagne.

Begravningsplats såg jag denne dag på en holme ut mot havet; storleken av den var som en stor stuga byggd i fyrkant med mur omkring av gråstenar samt ingång på alla sidor; se hosstående figur. Där inuti voro 4 gravar och på vardera en stenrösa. De som dött på skepp eller eljest omkommit på sjön, sades bliva på sådana ställen begravne. Somlige stenrösor voro större än de andra; jag frågade om orsaken därtill. Den gamle skepparen vid namn Falck, som rodde mig, sade, att de som ligga under de större stenrösor, hava längre legat där begravne än de som ha små stenrösor på sig, ty folket, som komma och gå där förbi pläga alltid taga en sten och kasta på graven.

Resan fortsattes vidare med en körande vind, tills vi kommo till det stället, där på ett nog högt berg i forna dagar stått

Hornborgs slott. Vi togo vår hamn strax nedanför berget och gingo in uti fiskarstugorna, som där voro att få med oss någon karl, som visste berätta oss beskaffenheten av detta slott eller som törhända snarare endast varit en skans. Vi klängde oss upp på berget på södra sidan emellan en stor rämna eller klåva, som gick dit upp. Orten var sådan: själva berget, som detta så kallade Hornborgs slott varit uppå, ligger tätt vid sjön och är mot sjösidan helt brant, så att det står som en vägg uti sjön. Det är ock mycket högt och till peripherien nästan runt; uppå berget äro på alla sidor uppkastade jord- eller mullvallar till 1 ½ famns höjd samt tämmeligen tjocka, enkannerligen äro de högsta och tjockaste mullvallar mot landssidan. Tecken till gamla murar kunde jag alldeles intet bliva här varse; törhända att de blivit helt och hållet övertäckte med mull. Inom desse mullvallar är mest skarpa och släta berget, undantagandes att på norra sidan, som ligger mot landssidan, är någon mullgrund, som tvivelsutan rasat ned från vallarna. Inom vallarna och nästan mitt på berget har en brunn varit, nämligen uti en djup göl i hårda berget men nu med stenar mest igenkastad. Jag tog en stång och frestade huru djupt jag kunde få den ned, och fann att den på sidorna av brunnen gick ned till en god famn, då hårda hälleberget tog emot, dock lärer den ännu varit något djupare, emedan en myckenhet med stenar lågo däri. Men en fiskare, som bodde strax nedanför berget, tog något rundare till än jag, ty han berättade, att en man från Norge kommit dit och tagit av dem ett dörjerep, som var inemot 100de famnar långt, det han släppt ned uti brunnen men skall aldrig kunnat räcka någon botten. Därpå skall han ännu fäst 2ne långa stänger vid dörjerepet, men detta oaktat skall han ändå ej hava fått någon botten; därföre tro gemene man, att denne brunnen skall vara bottenlös. Omkring och över brunnen var nu med starr och vass beväxt samt något av Trifolium aquaticum, vilket nu stod som bäst i blomma, emedan solsidan skymdes av berget. Då en gick på detta gräset gungade det likasom en gått på en mosse.

På norra sidan om denne skans in mot ett litet styckeskott låg ett annat berg, som var mycket högre än detta. Jag frågade av bonden, som bodde därvid, vad han visste att berätta om detsamma. Han svarade: De svenske hade inne denne skansen, och då den danske kom, lade han sig först på ett berg, som ligger på SSO. sidan om skansen och begynte därifrån beskjuta densamma men uträttade föga; därpå gick en käring som trott sig tillförene lidit någon orätt av den svenska kommendanten på detta så kallade Hornborgs slott till de danske och sade: Vad fanen liggen I här och skjuten? Härifrån kunnen I aldrig få in skansen, om I än lågen här tills mossan växte eder på huvudet. Nej, gån och läggen er på det där berget där borta, och då skolen I snart få in skansen, varvid hon skall vist dem då det höga berget norr om skansen, varom tillförene är nämnt och nu kallas Norrmanna berg. De danske skola ännu legat kvar 2 dagar, men som de sågo, att de ingenting uträttade, lydde de käringens råd och lade sig på det höga berget, varifrån de skolat begynt beskjuta skansen med den lycka, att de fingo den in på tredje dagen. De svenske ville icke giva sig utan skolat fäktat desperat så länge, tills ej mer än en enda man var kvar, vilken lindat sig uti ett bolster och kastat sig ned från berget i sjön samt sålunda kommit över sundet och undan. På NO. sidan nedanför berget syntes åtskilliga högar, som menas vara gravar, där de åömse sidor slagne begravdes. Vägen, där man gått upp till skansen, har ock varit på samma sida. Fiskargårdarna som ligga där nedanför, kallas ännu i dag Slottet.

Om aftonen sent reste vi tillbaka till Fjällbacka."